Under sin tid i kanslihuset medverkade Sören mellan 1972 och 1979 i flera olika utredningar som behandlade vattenkraftsutbyggnad. Han var huvudsekreterare i den Sehlstedtska utredningen och ordförande i den Ekströmska utredningen som båda initierades inom ramen för den fysiska riksplaneringen FRP. Som ordförande gjorde han en egen analys av hur man kunde uppnå målet i det energipolitiska beslutet år 1975 om att 66 TWh skulle bli utbyggnadsmålet för svensk vattenkraft.
Jag kom att lära känna Sören när vi delade utredningslokaler i Stockholm under några år. Jag minns våra gemensamma kaffepauser som gav mycket tankemässigt utbyte i frågor kopplade till vårt arbete.
Sörens insatser rörande vattenkraft var ett exempel på en tidig form av systematisk miljökonsekvensbedömning på grundval av en rationell beslutskalkyl. Även om detta arbetssätt har vidareutvecklats i form av Miljökonsekvensbeskrivningar MKB och strategiska MKBn var Sören arbete banbrytande på området. Den ställde samman kunskap för och emot olika vattenkraftsprojekt i olika vattendrag från berörda myndigheter, industrin och organisationer. Därefter analyserades hur man på ett optimalt sätt uppnådde riksdagens utbyggnadsmål för vattenkraften om 66 TWh. Den rangordning som han själv ansvarade för sträckte sig från okontroversiella projekt till projekt i helt omistliga vattendrag. Gränsytan i denna analys utgjorde projekt i vattendrag med höga bevarandevärden med låg resp. hög kraftnytta.
Regeringen Fälldin lade 1977 fram nationella riktlinjer i FRP för vattenkraften i en proposition som vann riksdagens gillande som byggde på Ekströmska utredningen. Sören fick 1978 till 1979 uppdraget att utreda möjligheterna att överleda vatten mellan Piteälven och Vindelälven. Detta utredningsarbete hamnade dock i byrålådan utan remissbehandling av den borgerliga regeringen. Det berodde dock inte på Sörens insatser utan mer på att den politiska konjunkturen för vattenkraftsutbyggnad förändrats.