Vi är många som minns henne med stor tacksamhet för vad hon har betytt för oss. Hosn har mött och berört många människor, både i professionella sammanhang men också privat för den sstora familjen, släkten och många vänner.
Två sidor av Solveigs person; den officiella, proffsiga, förtroendeingivande yrkeskvinnan och den engagerade privata Solveig, familj- och släktkär.
Solveig, generös och varm och i båda rollerna omtänksam och moderlig, samtidigt saklig och kompetent.
Namnet Solveig passade henne utmärkt: hon hade en ljus och solig utstrålning. Glad, frisk och sund sprungen ur den svenska landsbygden, fäst vid hembygden och engagerad i hembygdsföreningen i Östervåla.
Några släktingar minns henne, då hon som sextonåring dök upp i Järlåsa kyrka i familjen Paulssons kyrkbänk, presenterad som väninna till en av Sten-Gunnars systrar. Vi förstod genast att hon var Sten Gunnars flickvän: en glad överraskning. Hon och Sten Gunnar gick en preparandkurs över sommaren på seminariet i Uppsala.
Det glada skrattet, det blonda håret och de blå ögonen, som lyste upp ansiktet behöll hon hela sitt friska liv.
Ett helt pärlband av glada och roliga möten efter detta väntade framöver under hela det långa livet.
Solveig var storasyster och präglad av detta. Hon kände stort ansvar för föräldrarna och fyra yngre bröder.
Hon hade tagit realexamen efter studier vid NKI-skolan i Tierp. Som tolvåring startade hon och några vänner en I0GT-förening där Solveig blev den självklara ordföranden.
Ordförande- och ledarrollerna fortsatte. Ett undantag var då hon och Sten Gunnar arbetade hos en grevinna på ett slott, Hon var kammarjungfru, söt och prydlig. Sten Gunnar var privatchaufför med livré.
Solveig och Sten Gunnar var ett radarpar, ett begrepp i släkten. De nämndes alltid tillsammans och stod för glädje och trevnad. Solveig var en värdinna med öppen famn Sten Gunnar litet mer i bakgrunden, men bidrog lika mycket till den goda stämningen. Man minns alla middagar med god mat och glada skratt kring det stora köksbordet i Töbro. Alla släktingar fick vara med. Storslaget och minnesvärt.
Solveig och Sten Gunnar var ett par sedan tonåren, de levde tillsammans tills döden skilde dem åt. Solveig blev aldrig densamma efter Sten Gunnars död, sorg och sjukdom präglade de sista åren.
Under deras långa äktenskap utvecklades var och en av dem som enskilda personer. De samspelade tillsammans på ett föredömligt sätt. Relationen var berikande och bidrog till personlig växt för bägge . Då Solveig steg i graderna stödde Sten Gunnar henne och behöll sin självkänsla på ett självklart sätt, inte alltid så lätt för män i den generationen.
Solveigs officiella och samhälleliga insats var betydelsefull vid sidan av den stora, viktiga rollen som släktens sammanhållande.
Medkänsla med den närmaste familjen, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Tacksamhet och vemod över en förlorad epok.