Sivert Pousette växte upp i Fjärdhundra men kom som 19-åring till industriorten Morgongåva för att jobba på företaget Westeråsmaskiner, som tillverkade jordbruksmaskiner. Han gifte sig med Heby-flickan Berit, rotade sig i Morgongåva och blev med tiden en omtyckt och respekterad arbetsledare på företaget. Efter flera ägarbyten lades produktionen ner 1988 och den drygt 100-åriga industriepoken i Morgongåva var över. Kvar i den gigantiska industrifastigheten fanns bara Sivert Pousette, som anlitats som fastighetsskötare. Ägaransvaret för fastigheten var dock diffust och utan Siverts rådiga ingripande hade säkert rörsystemet frusit sönder redan den första vintern.
Sivert var en nyckelperson när jag tillsammans med lokala företagare köpte fastigheten 2001 i syfte att skapa Morgongåva Företagspark. Hans kontaktnät och unika kunskaper ingav ett stort förtroende hos såväl styrelse som investerare. Sivert blev det trygga navet som mycket av företagsparkens – och Morgongåvas – utveckling snurrade runt. Han ställde alltid helhjärtat upp för hemorten, vare sig det gällde att etablera en lokal bensinmack, kämpa för att bevara distriktssköterskemottagningen eller hålla Morgongåvas industrihistoria levande tillsammans med gamla kollegor i det så kallade ”gubbdagiset”. ”Fråga Sivert” var ett stående uttryck, vad det än gällde. Han visste allt och kände alla. Trots att han passerat pensionsåldern för länge sedan skapade han 2012 Morgongåva Park, en samlingspunkt med en lokalt inspirerad minigolfbana, och han fortsatte vara en ovärderlig tillgång för oss på Domarbo Skog.
Bara en vecka innan Siverts plötsliga bortgång deltog vi båda i invigningen av Apoteas nybyggda lokaler på 38 000 kvadratmeter, en stor händelse för Morgongåva och inte minst för Sivert själv, som följt företagsparken i med- och motgång i nästan hela sitt liv. Han kom till en stagnerande bruksort och lämnade ett expanderande e-handelscentrum, en utveckling han i högsta grad bidrog till. Sivert Pousette är en av de klokaste, kunnigaste, varmaste och mest pålitliga människor jag mött. Förlusten är enorm – för familjen, vännerna, kollegorna och hela samhället – men det är även vår känsla av respekt och tacksamhet gentemot den man som mer än någon annan förtjänar epitetet ”Mr Morgongåva”.