En kär vän är borta. Vi är många som saknar Sergio. När vi talar om honom är det ett ord som hela tiden återkommer – närvaro. Hans förmåga att vara helt närvarande i stunden, i mötet.
De fina minnena är många. Festerna i det konstnärliga och vackra huset i Balingsta med familj och vänner i alla åldrar och från olika håll i världen. Sergio vid grillen. Eller i intensiva samtal med våra barn, alltifrån de var små till vuxna. Cykelturerna till ateljén på Hällby Observatorium där espressobryggaren genast åkte på. Alltid var man välkommen. Behövde man hjälp ställde han upp. Med glädje.
Sergio var full av berättelser, några från barndomens Santo Domingo, en liten kuststad i Chile. Ett paradis, mindes han. Fram till militärkuppen 1973. Sergio var tio år när familjen fick politisk asyl i Sverige och hamnade i Uppsala.
Måleriet började han tidigt med. På 90-talet utbildade han sig även till målerikonservator i Florens tre år, bodde där med Lena och barnen. Han engagerade sig länge i Uppsala Konstnärsklubb och var organisatör i Global Stone Workshop.
Med kollegan Anna Löwdin hade han ateljé i fjorton år, arbetade med egna verk, byggde upp en stenverkstad, ordnade workshops och utställningar. Deras kurser var mötesplatser med långbord, god mat, vin och prat, vare sig de höll till på Hällby eller Edsvik konsthall i Sollentuna, i Italien eller i Indien.
Långsamheten i skulpterandet och restaurerandet av gamla föremål passade Sergio. Att försjunka i det han hade för händer. Det gav tid för eftertanke. Han lyssnade såväl inåt som utåt. Gillade samtal. Resonerandet, reflekterandet. Ibland kunde han spetsa till det för att få lite friktion. Alltid med glimten i ögat och uppriktig nyfikenhet på andras åsikter. Han var starkt engagerad, höll sig informerad om vad som hände i samhället och i världen, in i det sista.