En kulturprofil, globetrotter, samarit, ett helgon – en enastående medmänniska har lämnat oss.
Att läsa och att resa var hennes passion. Det gav henne inspiration och förståelse för livets komplexitet.
Ruths livs historia hade lärt henne att satsa tid på det djupt meningsfulla.
Ruth föddes i Berlin 1930. Under kriget skickades barnen till Österrike, där hon fick stanna till efter krigsslutet. Som 15-åring utvisades hon till Tyskland. Familjen hade försvunnit i kriget.
Hon försörjde sig som biträde i olika familjer och sammanhang. Hon fick vakta en livsfarlig hembränningsapparat. Hon var barnflicka i en borgerlig familj och skötte barn i ett kloster. Flera gånger rymde hon från sina matmödrar. Hon skötte hushållet på ett gods. Hon hade tjänst i en amabassadörsfamilj. 1952 kom hon till Sverige, kanske just tillsammans med den här ambassadörens familj och bodde i Stockholm några år. 1955 gifte hon sig med Simon Wallin och kom att bosätta sig i Västlands församling. Där arbetade hon i skolans matbespisning. 1962 flyttade hon till Tierp. Hon var aktiv i olika volontärtjänster både i Tolfta församling och i Tierps kommun.
Med snabba steg och outtröttlig hängivenhet tjänade Ruth Wallin på den plats där hon befann sig. Hon var älskad och uppskattad när hon kom på hembesök och som ledsagare.
Vad gjorde henne då till ett helgon? Det är att som ett målat kyrkfönster låta sig genomstrålas av kärlek, nåd och värme. Mer än någon annan jag mött visade Ruth på vad nåd betyder – att tjäna utan vederlag, betalning eller berömmelse.
När Ruth ledde vår bokcirkel var hon väl påläst och såg och förklarade sammanhanget utan att dominera och fylla ut rummet av sin egen person. Ruth visste att poängen med frivillig tjänst är den andres glädje – ”det är min betalning”.
Känsla, kärlek och mening det är det som gör skillnaden.
Som föräldralös, flykting och övergiven måste Ruth själv lösa problemen där och då de uppstod. Där tränade hon sin kreativitet och uthållighet.
Jag frågade: ”Hur kan du stå ut med minnena av alla orättvisor och krav som ditt liv har kantats av utan att kvävas av bitterhet och besvikelse?”.
Hon svarade: ”Det är tron.”
Hon hade inte växt upp i ett kristet hem. Hennes nyfikenhet och längtan hade växt fram ur texterna i en röd bok, som hon hittade i en soptunna – en bibel.
”Det finns någon som bär mig och som aldrig överger mig”, var hennes bekännelse.
Så fick Ruth somna in omsluten av solens värme under det att hon fortfarande drömde om att flytta hem, köra bil och vara oberoende.
Hon slutade aldrig att drömma utan mötte utmaningarna med tålamod och tacksamhet för de myrsteg som rehabiliteringen gav henne.
Hemligheten var den att Ruth envist och obändigt tvingade tillbaka varje tanke på vederlag, betalning, makt och beröm. Den insikten blev till en välsignelse, som strömmade ut från henne likt ett vårregn, ljuvligt och varmt. Hon fattas mig!