Rune föddes i Uppsala och växte upp i Solna och i Dalby församling vid Mälaren väster om Uppsala. Han drabbades redan vid fyra års ålder av polio och kom att ligga nästan två år på Eugeniahemmet.
Efter rehabiliteringen kvarstod nersatt rörlighet i vänster arm och ben, ett handikapp som Rune fick leva med. Han spelade tennis och golf och åkte skidor så gott det gick. Han vandrade till och med i fjällen, ja ända upp på Kebnekaise!
Rune tog studentexamen vid Högre allmänna läroverket i Uppsala. Han gick läkarutbildningen och blev klar 1962.
Rune valde att specialisera sig som röntgenläkare. Det kom han också att vara större delen av sitt arbetsliv, i Västerås. Han blev överläkare och klinikchef på Centrallasarettet och blev en kompetent handledare för sina underläkare, dessutom en omtyckt kollega till sjukhusets övriga personal.
Efter sin långa tjänstgöring i Västerås flyttade han och Ingrid efter pensioneringen tillbaka till Uppsala, inte minst för att ha närmare till sommarstället Skogsbrynet i Dalby.
Här arbetade han mycket i trädgården som blev ett litet paradis, inte bara för Rune och Ingrid utan också för döttrarna och de många barnbarnen. Rune var ett centrum i den stora familjen och tillsammans med Ingrid, familjens motor, kom han att i Uppsala få en trogen vänkrets och ett nära umgänge med den. Men familjen och yrket var hörnpelarna i hans liv.
Men sjukdomens återkomst i form av muskelsvaghet, trötthet och andningsproblem på ålderns höst, tog ut sin rätt och Rune måste till sist efter flera års envetet motstånd ge upp.
Jag saknar i honom den svåger som kom att stå mig närmast. Han delade mitt idrottsintresse, även om han också gladde sig åt film, bridge och konsertbesök. Vi hade många goda samtal om allt genom åren men följde också nära Hammarbys och Sirius bandymatcher, som han såg från fåtöljen framför teven och jag från läktaren på Zinkensdamm.
Vi alla som kom i kontakt med honom minns honom för hans försynta, trygga och varma väsen, underfundiga humor och klokt sakliga synpunkter, när han ibland efter att ha lyssnat en stund tyckte att våra samtal spårat ur och behövde rätas upp.