Rolf Larsson föddes i Limmared och tog civilingenjörsexamen vid Chalmers i Göteborg. Han disputerade 1980 vid Karolinska Institutet i Stockholm med professor Per Olsson som handledare på en avhandling som beskriver en teknik att sätta heparin på biomaterial. Deras möte blev inledning till ett mångårigt, mycket produktivt samarbete inom det område som Rolf kom att ägna sitt liv; kontakt mellan blod och material.
Heparin är en kolhydrat som förhindrar att blod koagulerar. Detta läkemedel används kliniskt sedan 1930-talet för att förhindra blodpropp. Speciellt i samband med behandlingar där man för ut blod från kroppen, som vid hemodialys, eller där man sätter in material i kroppen, vilka kommer i kontakt med blod, är heparin livsnödvändigt. Rolf och medarbetare utvecklade tidigt tekniker som gjorde det möjligt att binda heparin direkt till ytan på materialet vilket gör att patienten slipper behandling med lösligt heparin och undviker blödningar.
Under sin aktiva tid uppfann Rolf två nya heparinytor. Den första på Pharmacia, vilken visade utmärkta egenskaper på bl a intraokulära linser för operation vid gråstarr. Sedan under 90-talet utvecklade han en genial teknik som resulterade i en produkt som kommersialiserades och använts hos patienter.
Den senare ytan utvecklade Rolf efter flytt till professor Ulf Nilssons forskningsgrupp vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Här fick vi uppleva hur Rolf på ett metodiskt sätt förfinade ytan i samarbete med olika forskningsgrupper, vilket är ett gott exempel på hur grundforskning och klinik förenas för att skapa en ny behandlingsmetod. Han uppvisade då en enastående fantasi och kunskap som slutligen resulterade i en yta som kan appliceras på de flesta material. Under senare år kunde han även visa att samma grundprinciper kan användas för att bekläda celler som används vid cellterapier, t ex behandling med Langerhanska öar.
Rolf var utrustad med en rik och finstämd humor, vilket gjorde att det alltid var ett nöje att möta honom i samtal och umgänge, såväl i arbetet som utanför. Han var även ett stöd när vi träffades socialt och när vi skulle stämma upp till sång då hans Chalmerist-takter fortfarande satt i. Vi är många som kommer att sakna Rolf, men som alltid kommer att finna tröst i all den glädje och inspiration vi upplevt i umgänget med honom.
För kollegor och övriga vänner