Ända sedan 1960-talet har vi haft lyckan och glädjen att känna Roland som kollega och vän. Vi fick många år tillsammans på Cederbladsskolan i Uppsala som var vår gemensamma arbetsplats. Där anordnades kurser för kunskapstörstande vuxna, där fanns våra arbetsuppgifter, där passerade våra vardagar förbi. För oss var Roland en härlig kollega. Högt uppskattad av oss lärare och älskad av sina elever. Rättvis och med ett patos och en fast tro att kunskap är en nyckel till ett bra liv.
Roland bjöd oss till vardags på matematiska klurigheter, värmlandshistorier och tips på finfina skidspår i Hågadalen. Eller kanske ett nytt recept på fiberrikt matbröd. Alltid med sitt stora leende. Roland var ankare i skolans lag i pingis och han var en given deltagare i några kollegers subkulturella förening för ”värdelöst vetande”. Han älskade jazz, var en nykter festprisse och vår skolas förträfflige fotograf.
Som huvudlärare i matematik skötte Roland institution och konferenser med bravur. För att öka elevernas intresse för matematik bjöd han på annorlunda utmaningar som kallades ”veckans problem” . Dessa anslogs på skolans anslagstavlor. Elever flockades. Lösningar lämnades in och belönades.
Att han skrev uppskattade läromedel i matematik blev ju en naturlig följd.
Vi minns hur Roland kunde avbryta det rutinmässiga arbetet på en konferens eller studiedag. Då hände det att han underhöll oss med högläsning ur någon roman. Roland var en bildad man. Ja, han var en lysande humanistisk matematiker. Vi som träffade Roland den senaste tiden kunde se hur hans ögon strålade då han berättade om sitt jobb som 79-årig pensionär. Vilken glädje det gav honom att som volontär förklara matematik för nyanlända ungdomar. Nu känner vi stor saknad men är oändligt tacksamma för allt som Roland gav oss. Och säkert skulle han idag trösta oss med denna strof av Alf Henriksson:
”Dagen idag är en märklig sak. Tänk, evighet fram och evighet bak.”
För arbetskamrater på Cederbladsskolan