Roland och jag lärde känna varann först i ganska hög ålder, då vi år 2000 kom att bli kollegor på Läkemedelsverket här i Uppsala. Roland, som mångårig personalchef och jag som nyanställd, överårig, verkscontroller. Vi var jämnåriga och så kallade ”ur-Uppsalabor” sedan födseln.
Våra divergerande politiska bakgrunder talade vi sällan eller aldrig om – det fanns så oändligt mycket annat att prata om. Inte minst när vi upptäckte att Roland och hans Agneta och jag hade sommarviste drygt 500 meter från varandra ute i Roslagen.
Det tog inte många veckor innan Roland och jag fann varann. Roland var fast i föreställningen att en personalchef skulle hålla ”rätt distans” till sina kollegor, vilket han lyckats bra med. Helt i onödan – Roland var respekterad och omtyckt av alla dem han kom i kontakt med. Utan ”risk för jäv” i till exempel avtalsförhandlingar.
Vi två kom att komma varandra närmare, och jag fann då en varm, intresserad, mångkunnig vän och med ett djupt historiskt, ”klassiskt” kunnande. Med en stor känsla för humor.
Jag, och många, många med mig är glada över att ha fått känna Roland. Och våra tankar går till Rolands omtänksamma hustru Agneta, som under lång tid gav Roland ork, och gjorde Rolands sista år värda att leva.