Han föddes i Reims 1932 och blev tidigt faderlös. Under åren 1959-61 var han fransk lektor i Lodz i Polen, där han byggde upp en fransk institution, 1961-63 i Reykjavík, 1963-64 i Lund samt 1964-1970 i Uppsala.
Han lade därefter fram sin doktorsavhandling ”Det religiösa livet på Island 1116-1264” vid Sorbonne, där han sedan verkade som professor under åren 1970-2001. Några av hans viktigaste verk är ”La poésie scaldique” (1990), ”Histoire des littératures scandinaves” (1996), ”Au nom du Viking” (2001) och ”Sagas légendaires islandaises” (2012).
Régis Boyer har även översatt en rad verk av författare som H. C. Andersen, Kierkegaard och Ibsen, men även nyare isländska verk av Halldór Laxness, Stein Steinarr, Thor Vilhjálmsson och Steinunn Sigurdardóttir. I Frankrike blev han bekant som vikingakännare genom en serie radioprogram. Han betonade där vikingarnas skicklighet som handelsmän och sade:
- Tänk er att de hade handelsstationer, fullständiga handelskamrar ända borta i Samarkand och Tasjkent!
Régis Boyer var en lärdomsbjässe, synnerligen dynamisk och karismatisk och med kort stubin. Trots att han var en omvittnat hård examinator besöktes hans seminarier av ett 50-tal studenter. Många doktorerade. Hans betydelse för kännedomen om den nordiska högkulturen är oomtvistad. Traditionen säger att det var den gamle Strindbergskännaren Maurice Gravier som inspirerade honom att orientera sig norrut, där han på Island kom att umgås med höjdare som Sigurdur Nordal och Einar ’Olavur Sveinsson.
Själv hade jag privilegiet att vara hans elev i Lund och kom senare att träffa honom ett antal gånger i Bibliothèque Nordique i Paris, där han hade mottagning för sina studenter. Vid ett tillfälle fick jag den största skopan ovett jag har fått. Det gällde Ingmar Bergman och hans utnämning till hedersdoktor vid Sorbonne, ett resultat av min f d lärares ansträngningar. Hans ögon blixtrade då han för mig beskrev vilken vanära det hade varit för honom att mästerregissören inte infann sig personligen utan sände sin hustru att hämta diplomet. Senare tröstade jag mig ofta vid tanken på att den bacillrädde Bergman då han tilldelades hederslegionen och själv inställde sig i Elysée-palatset av president Mitterand fick motta en smällkyss. Smack!