Det finns ett ordspråk som tillskrivs Jacques Delille (1738–1813). Det lyder ”Ödet ger oss våra släktingar men våra vänner väljer vi själva”. Det ger ett intryck av att våra medmänniskor kan delas in i vänner eller släktingar, men när det gäller Per (Pelle) Swartling så var han verkligen en kombination av de båda.
Jag träffade Pelle första gången för cirka 45 år sedan på en sammankomst för släkten. Pelle och Gudruns barn är i min ålder och med tiden blev sammankomsterna mer frekventa och när min farfar kom på besök så ingick alltid en visit hos Pelle och hans familj. Familjens inbjudan till fika andra advent var ett uppskattat inslag där det gavs möjlighet att träffa släktingar och vänner till familjen. Tennis på annandag jul var ett annat återkommande inslag.
Som läkare verkade Pelle i olika roller, till exempel som distriktsläkare i Tierp och medicinalråd. Eftersom vi har samma efternamn så kom jag ofta i kontakt med personer som kände Pelle antingen som kollega eller patient. Det är fel att säga att han var omtyckt, utan han var snarare älskad av de människor som han kom i kontakt med.
Pelle utstrålade ett lugn som hade en mycket positiv inverkan omgivningen. Han var mycket förstående och aldrig dömande. Under de sista åren avlöste sjukdomstillstånden varandra men även under dessa svåra förhållanden höll han sitt goda humör uppe.
Nu finns han inte bland oss längre och jag och många andra känner stor sorg och saknad. Dock efterlämnar han ett stort antal härliga minnen som vi vårdar.
Jag vill avsluta med ett annat ordspråk som lyder ”Så länge någon minns oss så lever vi”. För oss som finns kvar kommer Pelle att leva mycket mycket länge!