Med Per Erik Styf har Uppsalas musikliv förlorat en av sina mest hängivna yrkesmän och intensiva personligheter. Han förblev verksam långt upp i pensionsåldern och var en välkänd profil i gatuvimlet på sin cykel, i sin basker och med sin slitna portfölj med noter på pakethållaren.
Som dirigent i Helga Trefaldighets kyrkokör (där jag först mötte honom) utstrålade han viljestyrka, energi och entusiasm. Arbetet med Mozarts Requiem och några av Bachs finaste kantater och motetter blev för oss i kören årligen återkommande högtider och stora musikupplevelser. Årets körutflykt i ett maj-fagert Uppland, och med Per Erik som vältalig guide i bussen, blev till minnen för livet, och varhelst en solig glänta på Björkös Birka-mark eller i annan grönskande Mälar-bygd inbjöd till sång ställde han upp kören i gräset och lät oss bränna av några väl inövade vårhymner.
Den okuvlige Per Erik blev gammal och överlevde många av sin körmedlemmar. In i det sista infann han sig lojalt och trofast på deras jordfästningar och försummade aldrig att bidra med tal, pianospel eller sång till minnesstunderna. From och troende, men också glad, spontan och utåtriktad, spred han med sin karisma såväl glädje som andakt omkring sig. Inte bara musiken utan även ordet hade han i sin makt.
Vi brukade repetera i församlingsvillan intill kyrkan, med underbar utsikt mot Odinslund och Slottsbacken. Precis klockan nio skulle vi vara färdiga, och någon gång hände det att Per Erik, som förblev sittande vid pianot, med utsökt beräkning lät händerna vila på det omsorgsfullt valda slutackordet. Och minsann: Bara efter någon sekund började Gunilla-klockan ringa uppe vid slottet – på exakt samma ton! – och vi satt där gripna och lyssnade "i kvällens våta, vårgrå ljuvlighet" (som Olle Thunman skriver i en kärleksfull Uppsala-dikt). I sådana detaljer förunnades vi ofta uppleva esteten och konstnären Per Erik Styf, hans fina känsla för stil och form, och hans ödmjuka kärlek till den konstart som Beethoven fann vara "en högre uppenbarelse än visheten och filosofien".