Stockholm Pelle Jacobsson växte upp under enkla förhållanden i Jämtland. Hans mor var ensamstående och arbetade som kokerska. I mitten av 1950-talet flyttade han och modern till Uppsala där han fick anställning först som springpojke på Upsala Nya Tidning och sedan som brevbärare.
Hans intellektuella begåvning gjorde att han blev antagen till folkhögskolan Biskops Arnö. Skolans dåvarande rektor Åke Leander var en stark inspirationskälla för honom, inte minst vad gällde skönlitteratur och filosofi.
Han fortsatte sedan sina studier vid Uppsala universitet i samhällsvetenskapliga ämnen. Det var under senare delen av 1960-talet och han engagerade sig först i Socialdemokratiska studentförbundet och senare i de lokala föreningarna Laboremus och Uppsala Afrikagrupp. Med sina kunskaper, sin entusiasm och retoriska talang fick han ledande roller i organisationerna.
Efter att han i början av 1970-talet gått på Journalisthögskolan fick han anställning på Aftonbladet där han stannade till sin pensionering 2002.
Hans cykelintresse och goda kunskaper i tyska var en kombination som fick hans liv att ta en oväntad och lycklig vändning. Under en ensam cykeltur i Ungern 1987 satte han sig på ett kafé i Budapest. Vid bordet bredvid satt Lilo från Halle i dåvarande Östtyskland. Två år senare var de gifta och hon flyttade till Sverige en månad innan muren föll. Den bohemiske ungkarlen fick mer stadga i sitt liv och en stor kärlek.
De gjorde många resor runt om i världen. Ett favoritmål var Indien. Pelle började fotografera och hemmets väggar blev snart fulla av fantastiskt fina bilder från deras resor.
Jag lärde först känna honom under vår gemensamma Uppsalatid men vår vänskap blev starkare under senare år.
Vi kom under 2000-talet att göra veckolånga cykelturer tillsammans på somrarna. Sedan e-postfunktionen skapades i mitten av 90-talet skrev vi e-post till varandra så gott som dagligen. Breven handlade om stort och smått, ofta lite nonsensbetonade, och en ständig källa till glädje för mig. Det är inte med samma spända positiva förväntningar jag nu sätter mig vid datorn. Men jag kan fortfarande ta del av de över tusen e-postbrev som genom åren gett mig så mycket.
Torsten Seth