Under 79 måndagar, från den 19 mars 1990 till den 16 september 1991 samlades tiotusentals svenskar varje måndag klockan 12 på Norrmalmstorg för att visa sitt stöd för våra baltiska grannländers frigörelse från Sovjetunionen. Peeter, vi två och författaren Andres Küng som gick bort för några år sedan hade glädjen och förmånen att kunna arrangera dessa möten.
Som son till estniska flyktingar var Peeter en outtröttlig opinionsbildare för de baltiska ländernas sak långt innan det blev politiskt opportunt. Som politiskt engagerad svensk, bland annat moderat riksdagsledamot, gav han andra inom den politiska sfären kunskaper som var nödvändiga för att förstå vad som hände bakom järnridån.
Som ledamot av Estlands kongress bidrog Peeter till att lägga grunden för ett återupprättst och demokratiskt Estland. Hans kontaktnät och detaljkunskaper hade knappast någon motsvarighet. Han tycktes vara ständigt på resa och kom ofta till måndagsmötena med sångkörer, orkestrar, aktivister och andra i sällskap – allt för att etablera den estniska och baltiska frihetskampen som en moralisk och historisk nödvändighet. Måndagsrörelsen hade aldrig fått det genomslag den fick utan Peeters outtröttliga insatser.
Peeter var samtidigt en person som inte ansträngde sig för att själv synas. Han var diskret och osjälvisk, lågmäld och hjälpsam. Hans insatser för balternas frihet handlade aldrig om honom själv utan om just balterna och friheten. Som en modern Röda Nejlikan gäckade han ständigt KGB och sovjetsystemet.
På Norrmalmstorg står sedan 20 år tre stenpelare som en påminnelse om våra tre grannländers frihetskamp. De är samtidigt en påminnelse om Peeter Lukseps insatser.