Olle var sedan trettio år tillbaka en nära vän till mig – i en stum vänskap. Vi förenades nämligen i den glädje vi kände inför Swedenborgs skrifter. Vi behövde inte prata om det. Vi tog varandra i hand och liksom bekräftade ett faktum. När jag på 80-talet skrivit en Swedenborgessä, ordnade Olle en föreläsning åt mig på Skansen. Jag varnade honom – det kommer kanske tio, femton personer, sa jag. På Färöarna hade jag föreläst i samma ämne, väl utannonserat, och det kom två intresserade. Men Olle var lyckosam. Jag tror vi var ett åttiotal.
Vi har setts någon gång varje år, och för mig har dessa stumma träffar kommit att vittna om att Swedenborgs verk, för att tala med Vilhelm Ekelund, tillhör "stratosfären", nedtecknade av en "poet" som varit lycklig nog att undslippa "friktionens värld". Hos Olle Hjern tyckte jag mig möta en fläkt från det hållet.