I tidigare publicerat minnesord möter vi Mona i rollen som privatperson. Här ingår skildringen av hennes osannolika förmåga att förmedla styrka och glädje till sin omgivning även sedan hon drabbats av en obotlig cancer. Till bilden av hennes liv hör också en yrkesroll.
Monas utbildning ledde under tidigt 1960-tal fram till arkeologiska utgrävningar i Riksantikvarieämbetets regi. Då hon senare som maka och mor kände sig hänvisad till svensk arbetsmarknad – och den arkeologiska visade sig vara i det närmaste obefintlig – bytte hon fot. Hon fick genom Gudmars avlastning i hemmet möjlighet att utbilda sig till bibliotekarie. Hon blev anställd på Uppsala stadsbibliotek. Här förmedlade hon böcker till äldreboenden till häktet och till fängelset. Till kundernas tjänst informerade hon sig om aktuell litteratur. Hennes breda beläsenhet spillde över på den privata sidan, hon informerade gärna om vad man borde läsa och varför. Återfallsförbrytarnas intresse för ”Svenska slott och herresäten” behövde hon inte stimulera. Det fanns naturligt. Kunder från fängelset hälsade henne glatt i tingsrätten, där hon satt som nämndeman nominerad av folkpartiet.
Som bibliotekarie invaldes Mona i Uppsala Soroptimistklubb, en klubb för yrkeskvinnor ansluten till Soroptimist International Association. Här fick vi en av många gemensamma plattformar. Som ”bästa systrar” skulle vi verka för en förbättring av kvinnan ställning och för en hög etisk standard i yrkeslivet. Monas medlemskap medförde många olika förtroendeuppdrag; bland annat som klubbens president.
Mona var positiv, generös och rak, en helgjuten människa. Under ett drygt halvsekel hade jag glädjen att tillhöra hennes vänkrets. Med tacksamhet minns jag alla goda minnen.