Även om vi kände till varandra från läroverket i Linköping var det kortspelet som förde oss samman. Genom vänner fick vi veta att Mona och Gudmar var passionerade bridgespelare. Någon av oss, vi vinns ej vem, bjöd in till middag med bridge. Vi fann varann och det blev ett mycket kärt umgänge. En tradition med spel, samtal och middagar en gång i månaden började. Den pågick i 3 decennier och slutade först ett par veckor före Monas bortgång.
Vänskapen kom sedan att fördjupas på ett oväntat sätt. För drygt 15 år sedan blev en av oss utsedd till inspektor för Östgöta Nation. En proinspektor behövdes. Gudmar var det självklara valet. Paret Lönnerholm var idealiska samarbetspartners och gjorde åren på Östgöta lustfyllda för oss. Mona engagerade sig osjälviskt i nationslivet och var en förebild för nationens kvinnliga studenter.
År 2017 flyttade Mona och Gudmar in i en våning i huset där vi bor på Åsgränd. Samvaron och bridgespelet intensifierades.
Mona var en sann människovän, alltid redo att lyssna på vännernas glädjeämnen och bekymmer med engagemang och empati. Hon var öppen och kunde dela med sig av både glädjeämnen och bekymmer. Aldrig skrytsam och tog aldrig för stor plats i samtalet. I Monas sällskap mådde man alltid väl.
Flytten till Åsgränd sammanföll med att Mona fick sitt cancerbesked. Att kunna följa Mona under sjukdomstiden var att få bevittna en levnadskonst av unikt slag. Trots vetskapen om livets nära förestående slut, trots vetskapen om att aldrig mer kunna äta en måltid, trots alla smärtor behöll hon sin charm, sitt intresse för omgivningen och sitt ljusa och goda humör. In i det sista möttes man i tamburen av en leende och strålande Mona som var sugen på en pratstund och så länge det gick - några bridgeomgångar. Saknaden blir stor. Livet på Åsgränd blir aldrig detsamma men vi gläds över att få ha Gudmar kvar – en annan exceptionell person som under Monas sjukdomstid uppvisade en nästan övermänsklig förmåga.