Micke och jag träffades i början av 60-talet. Jag var då i de yngre tonåren, nyinflyttad från Delsbo i Hälsingland till ”storstaden” Uppsala. Det var inte lätt för en blyg och vilsen lantis att veta hur man gjorde för att hävda sig och ta sig in i den sociala gemenskapen. Jag hade då turen att träffa Micke som hade det mesta av det jag saknade. Han hade uppvikta jeans, kunde cykla på bakhjulet, rökte pipa och kunde det lokala ”språket”, med andra ord ovärderliga kunskaper för att ta sig fram i livet.
Vi cyklade runt i Uppsalas stadsdelar och bostadsområden och jag fick på så sätt lära mig hur staden såg ut. Vi gick också runt med cykelkärra och samlade tomglas, spelade pingis i KFUM Borgen, där vi också ofta besökte fritidsgården på kvällarna. Senare sökte vi oss till Nybron och den nya modskulturen och efter hand till nationerna där vi, utan studentleg, alltid tog oss in på något sätt.
Micke hade många olika jobb och skaffade sig kunskaper på många områden, men framför allt hade han stora idrottstalanger, särskilt för gymnastik och utförsåkning på skidor, där han både arbetade som skidlärare och tävlade framgångsrikt. Efter hand fick musiken allt större plats i Mickes tillvaro. Han sjöng, spelade gitarr och munspel, gjorde egna låtar och spelade i många år på gator och torg och bidrog på så sätt till att göra livet lite roligare för många människor.
Framför allt minns jag Micke för de långa öppenhjärtliga vardagsfilosofiska samtal vi hade om livets möjligheter och problem. Han hade också en härlig, underfundig, humor byggd på livserfarenheter och skarpa iakttagelser.
Under senare år träffades vi bara sporadiskt, senast för bara knappt två månader sen då han spelade på Celsiuspromenaden i Uppsala. Vi pratade då om att börja träffas mera regelbundet, något som nu tyvärr inte längre är möjligt. Vi är många som kommer att sakna honom.