Michael växte upp i Stockholm, i en konstnärsfamilj. Fadern Torsten var målare av respektabel kvalitet och konstnärsmiljön kom att bli avgörande för Michaels framtid. Här mötte han till exempel för första gången böcker med arabiska bokstäver, något som väckte hans livslånga intresse för språk som arabiska och persiska, inte minst för deras kalligrafi.
När han efter studentexamen kom till Uppsala var det för att studera detta och han började för den berömde orientalisten H.S. Nyberg. Men ödet ville tills vidare annorlunda med hans studier – han blev historiker.
Lusten att gå till sjöss hade redan i gymnasieåldern fört honom till Frankrike och flera år i Paris därefter gjorde honom till frankofil. Uppsalastudierna förde också fram till en doktorsavhandling på franska om kampen mellan de burgundiska hertigarna och den franska kungamakten, som gjorde honom till docent och universitetslektor i historia.
Därefter inledde han ett omfattande historiskt författarskap, som gjorde honom känd i vida kretsar men genom den internationella inriktningen också till en främmande fågel i den uppsaliensiska historikerkretsen som helst tog sig an svenska ämnen.
Det började med den akademiska kursboken ”Asiens historia” och fortsatte med populärvetenskapliga verk, i mycket byggda på hans egna forskningar. Det gäller till exempel ”Den dynamiska medeltiden”, där han i anslutning till andra historiker kunde visa att medeltiden inte var någon ”mörk”, statisk och reaktionär period utan en som var stadd i förändring och utveckling. I ”Profetens folk” gav han en översikt över stat, samhälle och kultur i islam under tusen år, illustrerad med arabisk kalligrafi av hans egen hand. Båda blev stora läsarframgångar.
Efter att med ”I kung Magnus tid” ha avhandlat svensk medeltid vände han sig åter utåt, nu mot spanska ämnen, med ”Eldsjälen från Mallorca”, om den katalanske filosofen och diktaren Ramón Llull, samt ”Diktaren på tronen”, som behandlar spanskt 1200-tal. Nu fick han John Landquists pris.
Han var också en fängslande föreläsare och reseledare, som sådan till Frankrike, Italien, Turkiet och Iran. Själv glömmer jag aldrig en kväll i solnedgången vid den franska medeltidsstaden Carcassonne, där han vid stranden av floden Aude samlat oss som han lett på en båtfärd på Canal du Midi till en högtidsstund kring den provencalska trubadurpoesin.
En av hans böcker, ”Renässansmänniskan”, som var nominerad till Augustpriset, får mig att se honom själv som något av en renässansmänniska med vida intressen. Ungdomens erfarenheter på sjön gjorde honom senare till en skicklig seglare, helst till havs, och han var också en god ryttare, helst på egen häst.
Tillsammans med Gerd omskapade han tomten vid huset i Tungelsta till en stor och vacker trädgård. Under de många åren här tillkom de flesta av hans böcker, det sista decenniet i sjukdom. Den hejdade honom – och henne – dock inte från att generöst ta emot vänner till goda måltider och samvaro i trädgården. Bordssamtalen blev för det mesta intensiva genom hans kunskaper och engagemang. Hans karisma, värme och vänskap glömmer vi aldrig.
För vännerna