Mats Gellerfelt var en varmhjärtad, sentimental person, alldeles utan beräkning och förställning. Föreställningen om honom och mediebilden av honom har som regel varit en annan. Han skulle ha varit en litteraturkritikens flåbuse, snar att attackera, sen att prisa.
Och visst fanns åtskilligt som Mats Gellerfelt ogillade och retade sig på, allt från tubsockor och dålig gaturenhållning till sådant inom hans profession som formuleringsoskicklig amatörism och framför allt pretentiöst nonsens av tillfälligtvis förhärskande teorisnitt. Men kärnan i hans gärning var inte de brutalt uppriktiga negativa omdömena och de hårda domarna utan förmågan och lusten till litterär hjältedyrkan. Ingen kunde som Mats Gellerfelt ryckas med och rycka med beträffande det berättartekniskt fenomenala och existentiellt drabbande, ja, det verkligt verkliga i litteraturen.
Mats Gellerfelt ljudade fram sina artiklar, mumlade eller halvsjöng när han skrev. Gång på gång reste han sig från skrivbordsstolen för att slå en lov över golvet och helst samtala med någon närvarande, berätta någonting om författaren eller boken han skrev om, någonting som hade berört honom särskilt. Inte sällan kunde han röras till tårar vid sådana tillfällen. Jag har varit med om det många gånger, på Svenska Dagbladets gamla kulturredaktion i Marieberg.
Trots Mats Gellerfelts uppriktighet och känslosamhet upprätthöll han alltid viss distans, omgav han sig med något i nätverkssamhället så otidsenligt som en integritetszon. Innanför gränsstolparna kom bara hans familj och förstås Rasmus, den labrador som under flera år var hans ständiga följeslagare och förtrogna samtalspartner. Att promenera med Mats Gellerfelt och Rasmus förutsatte tålamod. Båda gick oändligt sakta, och åtminstone den ene av dem ville ideligen stanna för att hämta andan och för att kunna koncentrera sig på de riktiga orden för det som just skulle sägas.
En mindre strategisk och karriärmedveten, mer ärlig och vänlig människa än Mats Gellerfelt torde vara svår att uppspåra.