För generationer av landsmän och landsmanninnor personifierar Martin det vi med stolthet och glädje kallar sant och äkta göteborgskt – det som aldrig förgås.
Martin representerade så mycket; på Carolinas balkong vår stolthet, i festsalen vår förebild, i vardagen vår vän. Den som sin framstående karriär till trots tog gemenskapen med oss studenter på allvar. Talade med harm i rösten om 40-talets antisemitiska uppsalavindar, med värme om Torgny Segerstedt d ä kamp för det fria ordet, med beundran om frihetskämpar som Nelson Mandela, Václav Havel och André Brink.
Göteborgsadvokaten Gunnar Ögat Lagerlöfs övertygelse om att ”age is a matter of mind, so if you don’t mind it doesn’t matter” förkroppsligade Martin och umgicks lika otvunget med den vördnadsbjudande gäst som likt honom själv anlänt till staden strax före Boerkriget, som med den yrvakne recentior som kom igår. Begåvad och snabbtänkt, humoristisk och slagfärdig, orädd och otålig, var han alltid närvarande i stunden; band samman generation efter generation, såg oss och hjälpte oss så se varandra.
Martin, den rikt begåvade talaren, återkom i sina middagstal ofta till historier ur Nationens annaler som för honom vittnade om de ideal han ville göra till våra. En av dessa handlade om Sten Lindroths avsked och tack till Nationen 1973; ”Mellan mig och mina barn stod uppfostraransvaret. Mellan mig och mina elever stod beroendeförhållandet. Men mellan mig och er, kära göteborgare, står ingenting.”
Ingenting emellan – det var Martin det. En närhet som inte ens döden kan sudda ut.För Göteborgs nation