Margareta kom till Uppsala 1973. När hon senare påbörjade sina studier på lärarhögskolan blev det först studier i Härnösand innan hon slutligen fullföljde studierna i Uppsala. Hon älskade Uppsala sedan första gången hon kom hit, och sedan fortsatte hon att älska staden i hela sitt liv.
När jag genom nationslivet träffade henne 1974 var hon en ung flicka som bar på smärtan efter sin älskade fars bortgång. Margareta var trots den upplevelsen en sprudlande glad ung kvinna som önskade alla gott.
Våra vägar skildes åt, hon bildade familj, fick två barn och gick ut i yrkeslivet. Hon pratade ofta med glädje om åren på Svanströms, där hon stortrivdes. Genom arbetet fick hon vänner för livet men det var de egna barnen som betydde mest för henne, och på senare tid hennes nyfödda barnbarn.
Jag och Margareta återknöt kontakten via internet där vi slutade 37 år tidigare. Den fantastiska känslan av att vi bara ta vid där vi var när vi skildes åt är en ynnest varje människa borde få uppleva. Att få vara med om detta på äldre dagar är en sällsynt gåva.
Margareta var en god människa som gjorde allt för att undvika att skada någon annan. Hon spred humor och glädje till sina medmänniskor och kunde inte förstå ondska.