Ett par dagar innan midsommarafton fick jag det ofattbara beskedet att Malin Eriksson hade somnat in. Hon hade förlorat sin 14 år långa kamp mot cancern.
Ibland läser man i dödsannonser att en person har avlidit efter långt och tåligt buret lidande, och det är en fras som till fullo stämmer in på Malin.
Malin var en av Sveriges, ja, kanske en av världens främsta bedlingtonuppfödare.
Hon var bara 27 år när hon drabbades av bröstcancer. Jag minns att jag tyckte det var förskräckligt, men hon var full av optimism. ”Nu är det borta, och det kommer inte tillbaka,” sa hon. Men det gjorde den.
Trots det tappade Malin aldrig hoppet. Oförtrutet jobbade hon vidare med sina hundar. Hon reste runt på utställningar både i Sverige och i Europa, och var till USA flera gånger och ställde ut.
Hon genomgick behandling efter behandling för att bromsa cancern. Hon tyckte det var jättejobbigt när cellgifterna gjorde att hon tappade håret. ”Då ser man så sjuk ut,” sa hon. Hon ville inte ha något medlidande, och ville inte att folk skulle se att hon var sjuk.
Hon trotsade sin sjukdom så länge att man till slut hoppades – och trodde – att hon skulle vinna över den. Men så blev det inte.
Sista gången jag träffade Malin var två veckor innan hon avled, på en utställning i Österbybruk. Hon hälsade glatt där hon stod och delade ut matlådor som utställare hade beställt, och skojade om att hon hade så lite hår. Som vanligt hade hon fullt upp, och efter en stund gick jag vidare. Efter att jag gått en bit vände jag mig om, och såg Malin som hastade iväg genom folkvimlet. Aldrig kunde jag tro att det var sista gången jag såg henne.
Behandlingen hon genomgick mot cancern hade ingen effekt, och läkarna skulle samråda hur de skulle gå vidare. För Malin var inte villig att ge upp. Hon gav aldrig upp, hon var en stålkvinna. Men hennes kropp orkade till slut inte längre.
Jag tror inte Malin någonsin förstod så mycket hon betydde för så många. En hel hundvärld är förkrossad över Malins död, och tankarna går i första hand till hennes man Roger, barnen Patricia och Kevin, samt hennes föräldrar och systrar.
Vi har förlorat en fantastiskt vän, men himlen har fått en ängel. Vi kommer aldrig att glömma Malin Eriksson.