Den började i Domkyrkans gosskör, Q:s besvarade kärlek till scenen och publiken. Under gymnasietiden satte han upp pjäser och revyer. Som ung student blev han juvenal och fick omedelbart och hade sedan i många år ansvar för den juvenaliska teatern. Otaliga och geniala är de kapitelunderhållningar som under åren burit hans signum. När Juvenalorden (JO) gav offentliga föreställningar var det Q som stod för regin. Det var spex, musikaler, krogrevyer och Kakel Spektakel i Centralbadet. Han regisserade den bejublade nyuppsättningen av Gustav III-spexet på Stadsteatern 1992. Då och då stod han också på scen som skådespelare.
Med sin klokhet, humor och musikalitet skapade han njutbar scenkonst. Q såg allt ur publikens synvinkel och tog bort ovidkommande interna infall som stör så många spex.
Q var Stormästare i JO.
Men hans geni var också aktivt i Uppsala utanför JO och utanför Uppsala. Han regisserade OD:s Capricer, nationsspex och barnteater. Han arbetade med Uppsala Stadsteater bland annat med teaterpjäsen Sydowmordens gåta. Q var på och bakom Kungliga Operans scen. Han uppträdde i många av Jonas Hallbergs TV-program som förvirrad servitör eller påfrestande granne, som alltid ville låna kycklingsallad.
Q hade alltid svårt att passa tiden. Inte alls sa Q. Det är tiden som inte passar mig. Detta till trots var hans planering noggrann och han hade en naturlig auktoritet som konstnärlig ledare.
Emellanåt hann Q med semester då han var onåbar på sitt sommarställe i Hälsingland.
Hans Alfredsson skrev en gång ”varför är det så ont om Q?”. Men en Q fanns som inspirerade och gladde oss juvenaler och många i Uppsalas kulturliv.
Q var mycket omtänksam och vänfast. Han var anspråkslös. Det var som han sade ”inget ljus på mig”. Men få om ens någon har betytt så mycket för juvenalerna som Q.