Magnus disputerade på en avhandling om gulsot, och blev överläkare på barnkliniken i Uppsala och tog ansvaret för barnkardiologin i Uppsala i en tid då kirurgiska tekniker började utvecklas och därmed nya möjligheter till överlevnad för barn med medfödda hjärtfel. Han var okonventionell och varm och älskade sitt arbete, sina patienter och deras föräldrar.
Tillsammans med kirurger och intensivvårdare utvecklade Magnus barnhjärtsjukvården till hög nivå, ett påfrestande arbete då dödligheten i detta utvecklingsskede inte var obetydlig.
Efter sin pensionering ägnade Magnus tid på Veterinärhögskolan för att där förmedla kunskap om medfödda hjärtfel. Detta ledde till en bok ”Congenital Heart Malformations in Mammals” som ofta citeras och är intressant läsning för alla.
Förutom sin kliniska skicklighet besatt Magnus en omtalad envishet, en egenskap som ledde till framgång och ibland kontroverser, naturligt i en omvälvande tid för specialiteten. Hans charm och karisma lämnade ingen opåverkad och många är de patienter som än idag minns honom som ”min doktor”.
Magnus var mycket kreativ och funderade ofta över olika problem, hur det bullrar i en kuvös – numera är man högst medveten om detta problem – eller hur man bygger vindkraftverk. Denna kreativitet blommade ut i hans stora intresse för keramik som engagerade honom in i det sista.
Genom åren är vi många som utbildats i barnkardiologi under Magnus engagerade ledning och minns honom med glädje och tacksamhet. Vi känner också tacksamhet till hans stora familj som lånat ut honom till oss under så många år.