Trots sin höga ålder hade Linnea Östlund sitt barnasinne kvar och hon var skärpt in i det sista. Synen var svag och hon kunde inte läsa en tidning, men intellektet var det inget fel på och hon var medveten om allt vad som skedde.
Hon hade ett gott minne och kom ihåg barndom och ungdom och kunde berätta om tiden som bondjänta och att hon kom att bli dräng åt sin far eftersom han bara hade döttrar.
Linnea var uppvuxen vid Brogård i Oxsätra by, med systrarna Anna och Karin. Alla fick de jobba på gården. Deras far dog ung så mamma Emma behövde all hjälp hon kunde få av sina tre flickor.
Linnea stannade hemma tills hon träffade Birger, som blev hennes make och tillsammans bildade de familj och byggde hus i Jumkil.
De fick tre barn tillsammans, Märta, Rune och Rolf. På tomten hemma anlade hon en trädgård där hon odlade grönsaker av alla de slag, samt bär som hon saftade och syltade. Skulle man söka efter henne så visste man att hon fanns i trädgården. Hon arbetade också hos skollärarinnan Tyra Wolrath och blev hennes trogna vän och högra hand.
Vid andra världskrigets utbrott startade en lottakår i Jumkil och hon engagerade sig i den.
Idrott var ett intresse och hon blev en duktig gymnast. Hon höll kroppen i trim och hon var upp i 95 års ålder vig i kroppen. Innan hon gick till sängs på kvällen brukade hon lägga sig på golvet och göra 100 situps. När hon inte kunde gå ned på golvet så stod hon i stället vid sin rollator och gjorde sin hundra tåhävningar.
Linnea var en gästfri människa och bjöd gärna på bullar och kakor. Det gick inte att hälsa på henne utan att ha låtit sig bjudas på en kopp kaffe kaffe eller åtminstone ta en karamell.
Det var alltid roligt att gå och hälsa på henne, för hon hade ett så ungdomligt sinnelag och man kunde prata med henne om allt. Hon blev liksom aldrig gammal till sinnet, trots att kroppen vissnade.
Saknaden är stor efter henne. Hon var en livsglad människa, och man smittades av hennes positiva livssyn. Man var glad när man hade hälsat på henne och hennes sista ord i dörren var alltid ”gör om det här ni, snart igen”.
Våra varma tankar går till hennes barn med familjer.