De tidigaste minnena av Lilian går tillbaka till första halvan av 1960-talet, en glad, dansant studentska av Norrlands nation, rödhårig och grönögd, som pluggade språk och humaniora och rörde sig kring den då livaktiga Kammarteatern.
Lilian hade växt upp på föräldrarnas lantgård i Granhöjden i Västerbotten, gått i realskola i Vilhelmina och gymnasium i Lycksele. Den första kontakten med litteraturen skedde i det inackorderingsrum där norrlandsskalden Helmer Grundström lämnat kvar sitt bibliotek. Lilian berömde sig av att kunna handmjölka kor och av att tidigt ha tagit vara på sig själv.
Efter studier i språk, litteratur- och konsthistoria utbildade sig Lilian vid Lärarhögskolan. Hon tjänstgjorde sedan vid skolor i Uppsala, Sigtuna och Märsta och var även handledare för blivande lärare.
Hösten 1965 hade Lilian träffat litteraturvetaren och sedermera förlagsmannen Karl G. Fredriksson. Det skulle bli inledningen inte bara till ett långt och lyckligt äktenskap utan också ett unikt kompanjonskap i kultur. Från det väldiga skrivbordet i arbetsrummet på Drottninggatan, där de tronade mitt emot varandra, strömmade översättningar och böcker. Intresset för lokalhistoria avsatte ett halvdussin Uppsalaböcker som möttes med uppskattning och utmärkelser.
Ett annat intresseområde var deckarlitteraturen som förenades med ett långvarigt engagemang i Svenska Deckarakademin där Lilian under några år var preses. Kärleken till katter resulterade i essäboken ”Det nattliga, kattliga, evigt ofattliga”.
Lilian och Fredrik skulle under ett halvsekel bli ett legendariskt par i Uppsala, redan genom sitt avtryck i stadsbilden, på kaféer och krogar. De var aktiva i ett antal föreningar och sällskap och underhöll ett par tre vänkretsar med middagar, upptåg och kattkalas.
De tillhörde de människor med vilka det var möjligt att tala om allt, vilket ledde till animerade meningsutbyten som rörde sig vitt och viktlöst pendlade mellan djupsinne och lättsinne.
Lilian hade bestämda åsikter, var frispråkig och orädd, vilket exekverades med stil och charm. Hon hade en begåvning för vänskap, vilken förenades med en självklar integritet.
Sedan jag drabbats av en synskada läste hon högt för mig en eftermiddag i veckan. Ett antal romaner avverkades under några hundra timmar av berikande samvaro. En fin men alltför plötslig avslutning på en halvsekellång vänskap.