När en vän går bort blir man uppfylld av sorg och saknad. Min vän sedan många fina år, Lennart Bromark, har gått bort. När en nära och kär vän plötsligt dör är det inte bara sorg och saknad man känner utan man har även svårt att förstå att personen har avlidit.
I mitten på 70-talet sammanförde våra fruar, som var lärarkollegor, Lennart och mig. Vi fann varandra som om vi lekt som barn tillsammans. Det var den gemensamma bakgrunden i motorsport som öppnade en djup och långvarig vänskap.
Under de år vi bodde i Upplands Tuna och familjen Bromark bodde i Saringe träffades vi ofta. Vi träffades såväl vid fest som i vardag. För att inte glömma vid den årliga höbärgningen. Jag kan höra i mitt inre Lennarts lugna och eftertänksamma röst. En röst som tystnat men som kommer att leva kvar hos mig för all framtid. Just i skrivande stund har jag svårt att ta in att jag inte längre kan ringa Lennart och surra om ”ditten och datten”.
Vi vänner känner stor sorg och våra tankar går till Lennarts fru Barbro och de vuxna barnen Emilie, Kristian och Kalle.
Jag saknar Lennart.