Vår fjällvandrar- och fiskekompis, vännen Leif Wirén. har plötsligt lämnat oss.
Leif var ingen dussinmänniska enligt Kirkegaard, som han ofta citerade. Med sin intelligens, sin allmänbildning,sina upptåg och sin drastiska humor, var han alltid lite mer. Leif föddes och växte upp i Tärendö i Tornedalen, tog studenten i Haparanda 1965 och fortsatte med akademiska studier i Uppsala, i främst filosofi, historia, religionskunskap och finska.
I Uppsala var han också aktiv i hembygdsföreningen Birkarlarna och fick där flera nya vänner. Även efter att han blivit gymnasielärare, behöll han kontakterna med Uppsala och var så sent som 2014
med på Birkarlarnas 75-års jubileum.
År 1978 började vi våra fjällvandringar med fiske och blev snabbt ett litet gäng som vandrade varje sommar till början på 2000-talet. När krafterna började sina hos några, blev fjällturerna mer sporadiska.Men så sent som 2016 gjorde Leif två fjällvandringar tillsammans med vännen Christer Nikka och dennes familj.
I fjällvandringarna med fiske var Leif Wirén verkligen i sitt esse. För dem av oss som knappt varit i fjällen blev han ledaren, läromästaren och inspiratören. Han kunde både det praktiska och det teoretiska om fjällvärlden och delade gärna med sig av sina kunskaper. Tittade man in i Leifs tält på kvällarna kunde han ligga och läsa Axel Hambergs Sarekbok, något annat om fjällvärlden eller en filosofibok av Platon eller Kolakowski.
I sitt arbete som gymnasielärare, sedan 1991 i Arvidsjaur, trivdes han utmärkt, var uppskattad av både elever och kollegor, inte minst för sina djupa och mångsidiga kunskaper och sin kärnfulla humor. Det sociala livet utanför skola och fjällvärld var ingenting för Leif Wirén. Med oss ville han inte ha mycket kontakt mellan fjällturerna, ännu mindre med sina släktingar och barndomsvänner, sådant ansåg han vara småborgerligt och vi kunde aldrig påverka honom i den frågan. En och annan historia om kluriga gubbar och udda händelser i Tärendötrakten fick vi ändå ibland höra vid våra lägereldar. Leif såg ett aktivt liv som det bästa och citerade ibland sin morfar Axel, som när han inte längre orkade arbeta i sitt jordbruk frågade sig: ”Få se hur många såna här överflödiga (ylimääräinen, på finska) eller extra år man kommer att få”?. Leif fick inte många extra år efter pensioneringen, utan avled hastigt den 18 april. Vi hans vänner, liksom hans syskon, känner stor sorg och saknad och det blir säkert lite tomt under somrarna också i Norrbottensfjällen, där Leif älskade att vistas.