Leif var en framstående forskare på skatteområdet. Efter studier i ekonomi och finansrätt blev han 1961 vid 33 år professor i finansrätt med finansvetenskap vid Uppsala universitet efter en lysande doktorsavhandling, ”Inkomst och kapitalvinst”. Han innehade professuren till 1968 då han övergick till Internationella valutafonden i Washington D C som senior advisor, en befattning han behöll till pensioneringen 1991, då han återvände till Sverige. Vid Valutafonden var världen och främst Afrika Leifs arbetsplats där han verkade som en djupt engagerad rådgivare till olika regeringar om hur de borde utforma sina skattesystem.
Efter återkomsten till Sverige tillträdde han en nyinrättad professur i internationell skatterätt vid Handelshögskolan som han beklädde till 1995, varpå han 1997–1999 var rektor för Stockholm School of Economics i Riga.
Leif hade en enorm bredd och ett stort internationellt nätverk och var också en entusiastisk handledare och inspiratör för många unga skatteforskare. Ibland fick handledningen bedrivas från Washington med långa brev i tunna blå aerogram. Han deltog också i en rad svenska skatteutredningar.
Han sjöng i Orphei Drängar och gjorde med andra OD-veteraner ett bejublat framträdande på Uppsala slott så sent som 2011 vid en skattekonferens. Han uppskattade det akademiska livet i Uppsala med dess humor och traditioner och var medlem av Sällskapet SHT och Juridiska föreningen. Han var Norrlands nations till ancienniteten äldste hedersledamot. Han blev jubeldoktor vid Juridiska fakulteten 2009.
År 2012, 50 år efter det att han var promotor första gången, promoverade Leif på nytt och blev därmed den andre i Uppsala universitets historia att vara jubelpromotor.
I många år på 1950- och 1960-talen medverkade han flitigt som ledarskribent i UNT.
Leif var en kär och nära vän som i glädje och sorg bistod i allt, från adoptioner i USA till råd och tröst vid svåra sjukdomar och andra problem. Han var verkligen sina vänners vän, en vän som vi nu mist och saknar.