Lars föddes 1943 i Leksand och växte upp där. Han tog studenten i Hedemora och kom till Uppsala för sina universitetsstudier. Han efterlämnar sönerna Patrik, Erik, Mats och Max.
Lars disputerade vid Sociologiska institutionen 1973 och startade den första kursen i socialgerontologi två år senare. Mellan 1987 och 1992 initierade han socialgerontologi vid Köpenhamns universitet. År 1992 återvände han till Uppsala universitet för att tillträda sin professur. Han var prefekt vid Sociologiska institutionen 1980–1987 och 1997–2003.
Lars skrev många väl citerade vetenskapliga artiklar, en av de första läroböckerna inom svensk socialgerontologi – ”Åldrandets socialpsykologi” – och en bok om den teori som han formulerade – ”Gerotranscendens: A developmental theory of positive aging”. Hans teori revolutionerade den internationella socialgerontologiska forskningen genom att argumentera för att åldrande innebär möjligheter till personlig utveckling och mognad. År 2006 erhöll han det Stora gerontologipriset från Sveriges Gerontologiska Sällskap.
Lars samverkade med kommuner och landsting och deltog i den offentliga debatten. Han var en uppskattad föreläsare och en av initiativtagarna till det sociala omsorgsprogrammet, den magisterutbildning som föregick etableringen av Uppsala universitets socionomprogram.
Hans kreativitet, charmiga framfart och busiga humor är minnesvärda. Vi saknar honom.
De som hade förmånen att handledas av honom minns hur han alltid inspirerade till att problematisera förgivettagna sanningar om äldre och åldrande. Det internationella socialgerontologiska forskarsamfundet har förlorat en framstående forskare. Han rycktes bort alldeles för tidigt och fick inte själv vara med om den ålderdom han ägnat hela sitt forskarliv åt att studera och teoretisera om.