När man meddelas någons bortgång, är det vanligt att man hamnar i ett tillstånd av overklighet. Med Lars Stenmark blev det särskilt påtagligt. Han tillhörde nämligen kategorin människor som jag, och säkert många andra, betraktade som odödliga.
I mitt första och snart kvartssekel gamla minne är han en mullrande spjuver i ett av de där sällsynta ögonblicken då man står i ett hav av sorlande människor och ändå lyckas bli avskärmad och uppslukad. Med sin redan enorma tekniska kompetens och erfarenhet hade han helt nyss fått korn på ett lovande tillskott i mikrosystemtekniken vid Uppsala universitet och såg ystert, vill jag säga, oändliga möjligheter.
Lars fann snabbt min dåvarande chef, professor Jan-Åke Schweitz, och de två lade grunden för en livskraftig forskningsverksamhet i det spännande och krävande området rymdmikroteknik. Inom några år blev det en egen avdelning och ”mullret”, som redan var vida känt, gjorde stort intryck i så väl akademi som industri, inte minst på Nasas Jet Propulsion Laboratory.
Lars själv var nog den som snabbast hämtade sig från sin kollision med universitetsvärlden. Oförtrutet var flödet av uppfinningar, projektidéer och innovationsbolag från honom. När rymden inte räckte till, vände han lystet blicken mot haven och marken. Till exempel ägnade han utmaningen med vätelagring stor uppmärksamhet. Så småningom blev han professor och på sätt och vis en egen institution hos oss.
Med tiden fick jag glimtar av privatpersonen Lars, se gigantiska pumpor, höra om fin armagnac och träffa hans hund Nasa. (Inte så konstigt väl, att han ville ha Nasa i koppel?)
Vi var sällan överens om något, Lars och jag. Ofta hade han rätt. Och hade jag rätt, så hade han det också. Skägget, blicken, rondören och mullret var bara en sorts första utpost till den pondus hans intellekt utgjorde. Vi som vågade oss förbi den blev rikt belönade. Lars och hans familj är i våra tankar.
För vännerna från universitetstiden