Jag träffade Lars Rask första gången medan han arbetade på Sveriges Lantbruksuniversitet. Han var en smula kärv, hävdade tydligt sin uppfattning och visade stor integritet. När en av hans seniora kolleger anklagade två yngre medarbetare för fusk, sattes Lars att utreda saken. Det blev en grundlig granskning. Inget lämnades åt slumpen. I så allvarliga vetenskapliga sammanhang, som heder och hederlighet, skulle enbart de sakliga förhållandena prövas. Argumenten prövades, inte bara vem som hade hävdat en uppfattning. Lars granskning resulterade i att de båda yngre forskarna rentvåddes.
Som ny vd på Riksbankens jubileumsfond gladde det mig att återse Lars och att i honom som vd vid Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) få en erfaren kollega med högt vetenskapligt anseende. Han lanserade väl underbyggda förslag om hur SSF skulle stärka och förnya svensk vetenskap. Inom kretsen av forskningsstiftelser gjorde Lars uppskattade insatser, och hans väl underbyggda åsikter vägde tungt.
Ett av mina möten med Lars präglades dock av hans vrede. SSF:s styrelse hade, enligt min mening okritiskt, låtit sig fångas av en av vår tids värsta villfarelser, nämligen att skenet är viktigare än verkligheten. Insatserna för att vässa varumärken har tillåtits ta många egendomliga uttryck i vårt rika land. Professionella festfixare lejdes och inbjudningar på prexiglasplattor graverades för att öka uppmärksamheten på SSF:s insatser. Jag minns smärtan i Lars ansikte och vreden i hans röst när jag inför höjdpunkten i Stadshuset i god tro tackade honom för inbjudan. Lars ryckte till och upplyste mig om att det ingalunda var till honom jag borde vända mig. Spektaklet genomfördes mot hans vilja. Det var styrelsens initiativ. En senare granskningsrapport visade sanningshalten i detta.
Jag minns Lars med stor tacksamhet och tänker på hans blandning av allvar och stilla humor. Lågmäld och iakttagande. Omdömesgill och hederlig. Rättrådig.