Lars läste medicin vid Uppsala universitet där han också disputerade 1971. I samarbete med Per A. Peterson utvecklades biomedicinsk forskning i världsklass och Institutionen för Cellforskning bildades vid Wallenberglaboratoriet. Efter att Lars varit gästforskare vid Pasteurinstitutet i Paris blev den molekylärbiologin ett viktigt redskap i forskningen med fokus på vitamin A och histokompatibilitetsgener. Forskningen fick snabbt internationellt genomslag och verksamheten var en enastående plantskola för blivande forskningsledare.
Lars Rask rekryterades som professor i molekylär cellbiologi till SLU 1984. Lars fokuserade nu sin forskning på studier av lagringsproteiner och genreglering i växter. Under Lars ledning etablerades en av de mest framgångsrika växtmolekylärbiologiska grupperingarna vid den tiden i Sverige. Lars återvände 1996 till Uppsala universitet och en professur i medicinsk och fysiologisk kemi. Forskningen inriktades bland annat på omsättning av kalcium.
Lars var en mycket uppskattad lärare och handledare och under hans ledning har ett 40-tal doktorander disputerat. Hans lista på förtroendeuppdrag vid SLU och UU är imponerande. Därtill har han varit huvudsekreterare vid Skogs- och jordbrukets forskningsråd samt VD för Stiftelsen för Strategisk Forskning. Lars var ledamot i flera akademier.
Förutom hög vetenskaplig kompetens hade Lars goda ledaregenskaper. Han var resultatinriktad och drivande med tydliga mål. Även om schemat var späckat fanns det tid för samtal som kryddades av humoristiska kommentarer. Lars hade god personkännedom som utmärktes av omtanke, reflektion och framsynthet. Hans förmåga att snabbt sätta sig in i nya områden, hans analytiska talang och goda minne var värdefulla styrkor. Vi är många som hade förmånen att arbeta med Lars och som inspirerats av honom. Lars bortgång lämnar ett stort tomrum.