Vi lärde känna Lars Rask under gymnasietiden på S:t Lars skola, tidigare Försöksgymnasiet i Linköping, där vi gick i samma klass på reallinjen. Lars var som vän och gymnasiekompis väldigt varm och samtidigt mycket målmedveten. Han unnade sig till exempel ytterst korta studieuppehåll under de långa sommarloven. Vi kom därför lätt till korta när det gällde resultaten särskilt under höstterminerna och han kom under hela gymnasietiden ständigt att nå toppbetyg i alla ämnen. Detta till trots var våra samtal, möten och fester under studietiden alltid väldigt avspända och roliga. Han hade både humor och glimten ögat. Behövde vi hjälpas åt med något fanns han alltid där.
Så småningom kom vi alla tre att flytta till Uppsala för högre studier. Till skillnad från oss båda kom Lars att börja läsa medicin vid Uppsala universitet där han också disputerade 1971 i medicinsk kemi och efter några år blev professor i molekylär cellbiolog vid SLU. Våra olika ämnes- och studieval, familjeliv, arbete, resor mm gjorde att vi under många år kom alltmer ifrån varandra. Vi följde med beundran Lars akademiska bana. Helt plötsligt återupptogs efter lång tid och av en slump kontakten igen, ja på det sätt som bara riktigt goda vänner kan göra. Samtalen bara fortsatte där de slutade. Vi kom under flera år att träffas här i Uppsala för att i trevliga former prata om allt möjligt. Inte sällan i en rak, skämtsam och mycket hjärtlig ton. Lars återkom ständigt till hur han tyckte att gammal, god vänskap blivit allt viktigare för honom här i livet.
Vi tänker under dessa dagar ofta på vår käre vän Lars och på vår samvaro med honom, på hans kloka tankar och livfulla blick under våra samtal och diskussioner. Varför fick vi inte fortsätta detta mycket inspirerande och varma tankeutbyte?