Lars Rask föddes 1946 i Tammerfors utanför Linköping. Efter en kort tid i Lund som teknolog sökte han sig 1965 till Uppsala universitet (UU) för att studera medicin. Redan efter sina inledande studier blev han involverad i preklinisk forskning i medicinsk kemi och lärde känna en annan nybliven forskarstuderande i ämnet, Per Peterson. Den relationen utvecklades till en mycket självständig forskarduo, som ofta under motstånd från äldre kollegor och delvis i samarbete med industrin, byggde upp en ny forskningsmiljö som omfattade de då nya molekylärgenetiska metoderna och utrustningarna. Miljön kom att få stor dragningskraft på yngre forskare i Sverige som anslöt sig till gruppen bland annat Svante Pääbo, Leif Andersson, Dan Larhammar och Lena Claesson-Welsh. Peterson hade i praktiken ansvaret för att säkra finansieringen och
Lars Rask var motorn och handledaren i laboratoriet. Det var en i många avseenden unik och tät miljö som skapades där doktoranderna ofta hade sin skrivplats i form av en liten utfällbar hylla i en korridor. När den svenska stugan blev för trång för Per Petersson lämnade han Sverige för USA och Lars Rask rekryterades till Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) till en professur i molekylär cellbiologi. Lars Rasks ledarförmåga och akademiska kvaliteter ledde efterhand till många ledningsuppdrag i den akademiska världen, bland annat dekanus på SLU och vice rektor med ansvar för forskarutbildning vid UU. Han var en tid huvudsekreterare i Statens råd för jordbruks- och skogsforskning och blev senare vd för Stiftelsen för strategisk forskning. Under senare år har han arbetat som vetenskaplig rådgivare inom Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Lars Rask hade en låg personlig profil, men med sin underfundiga humor och sitt allvar var han alltid en stor tillgång i ansträngningarna att identifiera vilka forskningsprojekt som var värda att satsa på.
Våra tankar går till hans hustru Ingela och familjen när vi sörjer en god vän som vi alltid kunde lita på vad gäller omdöme, kunnande och hederlighet.