Vår granne i Giresta Lars-Olov Kjellberg har gått bort någon tid före sin åttioårsdag. Han personifierade verkligen det goda grannskapet: pålitlig, tolerant, samtalsbenägen. Uppvuxen i Stockholm förblev han det uppländska trogen. När vi infann oss som gäster i den lokala miljön, gav hans och hustrun Sivs rotfasthet oss en känsla av trygghet. Han visste det mesta, briljerade aldrig.
Det fanns i honom en artistisk ådra som väl aldrig fick komma till sin fulla rätt. Hans fader var repetitör på Kungliga teatern, Stockholmsoperan, umgicks i kretsarna kring Jussi Björling och omkom under tragiska omständigheter vid en eskapad i Stockholms skärgård, där den tolvårige sonen fanns med. I unga år spelade Lars teater, vilket märktes på hans diktion och på hans förkärlek för drastiska formuleringar. Vig var han som ett lodjur.
Paret Kjellberg representerade tillsammans det bästa i det socialdemokratiska bildningssamhället. Med Lars och hans hustru kunde man initierat och otvunget diskutera Strindberg och Dagerman, svensk humor, särskilt intressanta radioprogram, äppelsorter. Lars missade inte den månatliga vändan med biblioteksbussen som alltid hade beställningar med sig. Kjellbergs vackra trädgård hölls i gott skick, också då krafterna började tryta.
Lars hade anställningar inom tjänstesektor och tillverkningsindustri. Men det är som kulturmänniska man kommer att minnas honom. Vid varje lördagskonsert i Giresta kyrka, dit han hade en promenadväg på knappt ett hundra meter via grindstugan, såg man honom som utdelare av programblad, och han skaffade sig också vänner bland de artister som framträdde i Giresta musikstiftelses regi.
En varm person försvann med honom i den snåla vårblåsten. Till hans änka går många tankar.