Lars var född i Linköping. Han påbörjade medicinska studier i Uppsala 1950 och blev legitimerad läkare 1959. 1959–1971 arbetade Lars som patolog vid Patologiska institutionen i Uppsala. Lars disputerade 1967 och blev samma år docent.
1971–75 bedrev Lars forskning vid Scripps Clinic Foundation, La Jolla och vid Department of Obstetrics & Gynaecology, University of California. Hans forskning var huvudsakligen inriktad mot graviditets- och fosterimmunologi med fokus på immunologiska faktorer som skyddar fostret från avstötning (spontan abort); mor och foster är ju inte genetiskt identiska.
1977–85 var Lars klinisk lärare/biträdande professor vid Patologiska institutionen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg. Han var 1983–87 ordförande i Svenska patologföreningen.
1985 utnämndes Lars till professor (”kärnprofessur”) i patologi vid Karolinska institutet tillika prefekt, överläkare/klinikchef vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.
Relativt sent i livet träffade Lars sin hustru Boel och de fick över 30 lyckliga år tillsammans. Lars friköpte en mindre gård från släktegendomen Valleräng; det blev ett kärt tillhåll och sällan var han så lycklig som i denna miljö nära djur och natur.
Under 60-talet var vi några förhoppningsfulla doktorander på Uppsalapatologen med skilda forskningsprojekt. Vi forskade sju dagar i veckan med långa arbetsdagar. Det uppstod en stark gemenskap mellan oss grundad på stimulerande möten under kafferaster och gemensamma luncher och middagar. Lars var mycket uppskattad i gruppen. Lars och min vänskap kom att fortsätta livet ut, under senare år med avtagande rörlighet och ork med telefonkontakt. Lars var en mycket god vän och duktig forskare – saknaden efter honom är stor.