Lars Lindström, präst på Samariterhemmet i Uppsala under många år och teologie doktor har lämnat det jordiska i sitt 83:e levnadsår. Han präglades av 1900-talets tre tydliga förnyelserörelser i de stora kyrkorna. Det var den liturgiska förnyelsen, den bibelteologiska och den ekumeniska.
Uppväxt på Lidingö följde han det kyrkliga livet redan från söndagsskolan och kom med i det kyrkliga ungdomsarbetet. Där träffade han Britt från familjen Forssell, som blev läkare och psykiatriker, småningom populär radiodoktor. Båda kom att arbeta på diakoniinstitutionen Samariterhemmet i Uppsala med dess sjukhus, en diakoniutbildning, gästhem och pensionärsboende och, förstås, kyrka. Lars blev sjukhuspräst och därmed också komminister i domkyrkoförsamlingen.
Som sjukhuspräst kom han att utveckla en särskild känsla för de andliga sår en människa kan drabbas av genom livet. Han tog initiativ till helandegudstjänster med handpåläggning och smörjelse med olja. Tillsammans med Akademiska sjukhuset och med Britt tillskapades också ett smärtteam, där läkare, psykiatriker och präst tillsammans arbetade med svåra smärtfall. I kyrkorummet om söndagarna fanns oftast några handikappade i rullstolar, pensionerade diakonissor och tidigare missionärer och en del udda personligheter. Några helt vanliga också förstås. Det gav känslan av folkskaran nedanför Saligprisningarnas berg uppe i Galileen.
Lars Lindström tillhörde också den generaration som fick se många av sina förhoppningar om en förnyelse inom Svenska kyrkan i linje med de stora kyrkotraditionerna grusade. Det började med partipolitikens intrång och dess kulmen år 2000 med den nya Kyrkoordningen. På 70-talet experimenterades vildvuxet med gudstjänstordningarna och på 80- och 90-talen kom en kantring i flera viktiga etiskt-teologiska frågor. Det smärtade honom mycket, men han deltog efter pensioneringen gärna i en informell teologklubb med flera yngre teologer och vägrade ge upp hoppet om bättre tider. Han tog upp sitt intresse för konststudier från unga år.
Det låg i linje med hans sinne för det sköna i liturgin och det sinnliga i en sakramental trosinlevelse, det som syns, tar konkret form, avger doft och kan tas på och smakas, på teologiskt språk det inkarnatoriska, att de skapade tingen kan bära i sig och bli redskap för det gudomliga. Oljan, brödet, vinet, vattnet, rökelsekornen, ljusen, musiken, instrumenten. Lars visste att sinnligheten är en viktig dimension för trons förankring i en människa.
En prästvigning är oftast djupt präglande. Jordfästningen kan numera dröja en tid, men Lars Lindström ligger redan i prästerlig alba och stola, ämbetstecknen, i väntan på att vara med i mässan en sista gång i Samariterhemmets kyrka.