Hur tecknar man ett rättvisande porträtt av en man, som blev svensk juniormästare i handboll och sedan doktorerat på Karl Barth, 1900-talets störste protestantiske teolog? Och som i sitt liv och engagemang levt efter dennes tes, att näst teologi är politik det allra viktigaste man kan ägna sig åt?
För folkrörelsemannen Lars Lindberg var arbetarrörelsen och Svenska Missionsförbundet självklara rotfästen; i det senare fallet också yrkesmässigt:
Åren som studentpastor i Uppsala befriade inte bara frikyrkliga studenter från onödig barlast utan ledde även honom in på nya vägar, bland annat experimentgudstjänster med Arne Domnérus & Co. Som föreståndare för Uppsala missionsförsamling fick han vara värd för en gränsöverskridande nattvardsgudstjänst vid Kyrkornas världsråds stora möte i Uppsala 1968. Impulserna från mötet kom att genom honom leda församlingen in i ett samhällsengagemang, som fortsätter än i dag.
Centralt i samfundet blev han först ansvarig för dess arbete i Sverige, och kom senare att som rektor för dess pastorsutbildning på Lidingö påverka generationer av pastorer. Som förkunnare blev han en förebild genom sina pedagogiska och uppfordrande predikningar, men lika betydelsefullt var hans teologiska författarskap. Med fog har Lars Lindberg beskrivits som sin generations teolog i Missionsförbundet, och han intar därmed sin plats i raden av viktiga men sinsemellan högst olika samfundsteologer: E J Ekman, P P Waldenström, Axel Andersson och Erland Sundström.
Idrotten förblev ett starkt intresse livet igenom, mot slutet helt och hållet via tv. Hans engagemang för Vietnam och Mellanöstern kom, när tiden var inne. Han var en av oss som åren kring 1970 började ompröva våra tidigare okritiska hållningar till USA:s och Israels politik. För honom, mitt uppe i en samfundskarriär, var det inte riskfritt att stå för så kontroversiella ståndpunkter. Särskilt gällde detta konflikten Israel-Palestina. Vid den tiden hade den allmänna opinionen i Sverige inte ens nåtts av de argument som senare fick den att börja svänga. Dock stod Lars Lindberg fast vid sin övertygelse, även när det kostade.
Vad bar honom i detta läge? Hans gudstro var central, men den kryddades av en intellektuell nyfikenhet ända från studentåren i Uppsala och av en känsla för vardagens humor. Engagemang och ett gott humör var strategiska resurser i hans liv.
Bland oss och andra vänner har han lämnat ett stort tomrum efter sig.