Jag lärde känna Lars-Erik efter att ha jobbat på GE ca 5 år, det var år 2007. Lars-Erik var en mycket ovanlig kollega. Hans djupa erfarenhet av företaget och hans passion för forskning och ny teknik gjorde Lars-Erik till en mycket uppskattad person på företaget men det var hans ständiga sökande efter nya yngre kollegor som han sedan tog under sina vingar som gjorde att jag och många andra kom i kontakt med honom och som gjorde honom så uppskattad. Lars-Erik uppmuntrade, utmanade, provocerade och stöttade mig och många andra yngre kollegor genom åren. Han gjorde det på ett alldeles unikt sätt som fick oss att växa, att ifrågasätta, att våga det vi inte trodde att vi skulle klara av. Jag har många gånger känt mig lyckligt lottad som fick lära känna och arbeta med Lars-Erik.
Jag vet inte hur jag med ord ska kunna förmedla vilken fantastisk person Lars-Erik var och hur mycket han är saknad av mig och många andra. Han levde med sina sjukdomar under en lång tid men hälsade oss alltid med ett ”Och livet leker!?” varje morgon. Han var den som vände upp och ner på vedertagna sanningar och utmanade organisationen, som fångade upp idéer, förädlade dem genom att snurra upp oss andra som en cirkuskonstnär som håller tallrikar snurrande, hela tiden med en ofattbar, oförtruten energi.
Lars-Erik nöjde sig inte heller med att jobba internt på GE utan jobbade med, och mot (!) Vinnova för att utveckla Life Science i Sverige vidare. Han engagerade sig i Uppsala Berzelii Technology Centre for Neurodiagnostics och styrde med fast hand centret genom de första två faserna och han bidrog med sin erfarenhet och entusiasm till Uppsala Bio-X Scientific Advisory board.
Jag kommer alltid att vara tacksam för att ha haft ynnesten att arbeta med Lars-Erik. Jag hoppas och tror att jag, och många med mig, kan föra en liten del av det han lärde oss i form av att vara en fantastisk mentor vidare till andra. På så sätt kan vi hedra den alldeles unika person Lars-Erik var.