Jag lärde känna Lars-Erik redan 1965 då vi gick en utbildning på Verkstadsskolan för blivande poliser. Sedan skildes vi för att göra militärtjänstgöring på olika håll i landet. 1968 började vi samtidigt polisutbildningen i Solna, och blev placerade i Uppsala Polismyndighet. Vi arbetade i olika turlag men höll kontakt, och var mycket ute och tränade tillsammans. Lars-Erik var då mest intresserad av fotboll men med tiden gled intresset över på längdskidåkning.
Efter att ha tjänstgjort på ordningsavdelningen började Lars-Erik på ungdomsroteln som utredare. Det var där som Lars-Eriks kunskaper till fullo kunde utnyttjas. När ungdomsroteln upphörde kom Lars-Erik till våldsroteln där jag hade förmånen att vara hans chef under ett antal år. Lars-Erik var otroligt lojal och hjälpsam. Han ställde upp med att ta hand om akuta ärenden trots ett skrivbord fullt med andra påbörjade utredningar.
Det kunde inte vara lätt att bli förhörd av Lars-Erik då han ställde sina många gånger eftertänksamma och snärjande frågor till den misstänkte.
Lars-Erik slutade sin polisbana två år tidigare än normalt. Allt för att kunna umgås med familjen samt ägna sin fritid åt sitt stora intresse som nu hade blivit golfspelandet. Intresset delades bland annat av hans fru och tillsammans åkte de runt på olika golfbanor i Sverige.
Vi är många som kommer att sakna Lars-Erik på golfbanorna i fortsättningen. Det var både roligt och avslappnande att gå en golfrunda med Lars-Erik. Tonen kunde ibland vara rå men hjärtlig, som det ofta är mellan kolleger.
Trots att sjukdomen fått sitt grepp om Lars-Erik det senaste året imponerade han på oss andra. Han blev bara bättre och bättre, slog längre och mer rakt än tidigare, och många önskade att man kunde slå golfslag som han.
Vi är många som kommer att sakna Lars-Erik både som kamrat och medmänniska och han lämnar ett stort tomrum efter sig.