Lars-Erik avlade mogenhetsexamen 1948 vid Linköpings högre allmänna läroverk. Liksom så många östgötar valde han som sitt alma mater Uppsala universitet, där han avlade filosofie magisterexamen i tyska, engelska och franska – en vanlig kombination på den tiden för språkbegåvade ”latinare”. Sedan följde studier för licentiatexamen tyska med omfattande läskurser i de flesta germanska forn- och medeltidspråken. Hans Doktorvater blev professor Ernst Löfstedt, en stor auktoritet inom frisistiken. Av honom fick Lars-Erik ämnet ”Die altfriesischen Abstraktbildungen”. Disputation för graden ägde rum 1960. Avhandlingen gav honom omedelbart docentbetyg. Jubeldoktor blev han 2010. Huvuddelen av sin akademiska gärning fullgjorde Lars-Erik som ordinarie universitetslektor.
Med Lars-Erik har en i dag ovanlig lärar- och forskarprofil lämnat oss. Som forskare var han resultatinriktad, skeptisk mot ”luftiga” hypoteser och teorier, liksom lingvistiska modenycker. Som lärare var han krävande men empatisk, alltid extremt väl förberedd och avog till varje form av pedagogiskt flum. När han gick i pension förärade studenterna honom en samling av hans oneliners, ”Ahlssons Klassiker”, till exempel ”Kongruensfel är alltid lika tragiska”.
Tyngdpunkten i Lars-Eriks forskning låg inom medellågtyskan och frisistiken men han har också skrivit läsvärda uppsatser i Studia Neophilologica och Moderna språk om modern tyska: ordbildning och grammatik.
Mindre känt är också att Lars-Erik var en framstående och uthållig ”stigfinnare”. Tack vare honom har jag under våra söndagsvandringar (ofta 4 timmar!) lärt mig hitta i Lunsen, Nåsten och andra vildmarker.
I sin krafts dagar svingade Lars-Erik gärna en bägare eller två tillsammans med juvenaliska bröder. Uppsalagermanisterna har förlorat en färgstark kollega och vän.