Klaus och hans familj har varit kära vänner till oss under nära fyra decennier. Vänskapen mellan våra familjer växte sig stark under den långa period vi var grannar i Uppsala. Vi har många fina minnen att se tillbaka på. Med tiden kom även släktband att knytas, då Klaus och Lotta blev farföräldrar och vi själva morföräldrar till två av våra barnbarn.
Det är särskilt två fina egenskaper som vi alltid kommer att förknippa med Klaus. Den ena handlar om den stora omtanke, värme och generositet som han alltid uppvisade när det gäller familjen och vännerna. För Klaus var prioriteringarna alltid klara: det var de nära och kära som alltid kom i första hand och som han slösade sin kärlek på. Han var en underbar farfar till de många barnbarnen och en förebild för många av oss.
Den andra handlar om Klaus’ djupa engagemang och arbete med internationella solidaritetsfrågor som forskare och akademiker. På Arbetarrörelsens arkiv var Klaus under lång tid primus motor och redaktör för arkivets tidskrift. För hans del stod arbetarrörelsens historia i Europa och Sverige i centrum. För oss som mest har ägnat oss åt internationell solidaritet i Afrika var det alltid ett privilegium att diskutera med Klaus hur detta engagemang ofta hade en botten i arbetarrörelsens utveckling i Europa och hemmavid.
Så sent som augusti hade vi Klaus och Lotta på besök på vårt torp i Skuttunge. Vi fick då hans senaste mästerverk ”Solidaritet och diplomati: svenskt fackligt och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet”; det Polen som han ägnat så mycket tid och kraft åt under de senaste decennierna. Ingen hade då en föraning om att allt skulle förändras bara ett par månader senare – att Klaus inte längre skulle finnas bland oss. Vi sörjer och saknar vår vän.