En augustidag i slutet av 1960-talet flyttade Kisti och hennes familj in i grannhuset på Fältvägen i Norby. Det blev inledningen på en lång vänskap – med delad glädje i vardag som i fest men också av stor sorg.
Många var nationaldagarna då vi firade Kistis födelsedag i familjens syrénberså med hemgjord tårta, saft och kaffe. Jämnåriga barn i husen ledde till allehanda påhitt: installerad telefonledning mellan husen, våghalsig klättring i träden, timmar i sandlådor, tidningsmakande, legobyggande och hemliga klubbar vilket ledde till en strid ström av barn mellan husen.
Och mitt i allt detta fanns alltid Kisti: glad, påhittig och lekfull med en räv bakom örat och med ett hyss i rockärmen.
Hon var en god och lyssnande vän, som kunde ge råd i stort och smått – och en trygg glädjespridare, som glatt inte bara oss utan också några av våra närmaste släktingar i både den äldre och yngre generationen.
Vi fick också glädjen att vid ett flertal tillfällen besöka Kisti med familj i hennes föräldrahem i Nås i Dalarna. Där tillbringade hon och familjen många och långa somrar.
Kistis bakgrund och hennes kärlek till hembygden kunde ingen ta miste på då hon började tala nåsmål eller, till vår ohöljda förtjusning, rentutav kulade. Vi fick också glädjen att lyssna till hennes sångkunskaper som medlem i Vindhemskören. Som läkare och psykiater var hon också stöd för många medmänniskor.
Vi saknar Kisti och minns henne med stor värme och kärlek.