Efter tio år som chef på museet i Sigtuna och några år på Länsmuseibyrån i Stockholm kom Karl Johan till länsstyrelsen i Uppsala. Inom kulturmiljövården i länet blev han, som några av hans kontakter ute i bygderna uttryckte saken, en legendar. För kulturmiljövårdare och kollegor var han ett uppslagsverk. För någon av oss en trofast läromästare.
Få personer har Karl Johans ansvarskänsla, hans breda kunskaper, hans sinne för detaljer, hans talanger och få kan förmedla sitt kunnande som han, inte sällan med försynt humor. Få kan både latin och färgerna på ett Thermeniuströskverk. För att inte tala om att han självklart kunde bruka en smörslev.
Få har hans kontaktnät, få kommer ihåg så många namn som han. Och Karl Johan såg oss alla. Alltid snar att lyssna, alltid villig att råda, med tankar och ord vägda på guldvåg. Sitt stillsamma väsen till trots hade han ett fenomenalt leklynne – tänk bara på hur han beskrev sin fyrbente sambo Dexter som ”direktör Asp i bevakningsföretaget Nordstjärnan” – och han blev, inte för att han krävde det, inte alls!, en centralgestalt bland oss vänner, den självklara ljuspunkten som vi alla surrade kring, dit vi drogs av hans vänliga sätt och omtänksamhet, av hans glädje och stora beläsenhet, av trivseln han skapade.
I många vänkretsar, uppkomna genom yrkesliv, genom föreningsverksamhet eller genom vänners vänner, överallt finns ett stort tomrum när Karl Johan nu lämnat oss, mitt i steget. För vår sorg och saknad finns inte ord nog. Men den vemodiga glädjen över gemenskap och vänskap, den är inte svår att uttrycka. Vi tar farväl av en hedersman, en ärlig, sann och mycket god vän.