Karl-Henrik Gustavson (KHG) föddes i New Jersey 1930, som äldst av 5 syskon. Fadern var forskare inom bindvävs-och läder-kemi i USA och modern var socionom och bostadsinspektris. När Karl-Henrik var 4 år gammal återvände familjen till Sverige. Under skoltiden var han mycket aktiv och spelade bland annat bandy i juniorlandslaget och startade skolungdomens helnykterhetsförening.
Han utbildade sig till barnläkare och kom att specialisera sig på de genetiska sjukdomarna. År 1959 rapporterade fransmannen Jerome Lejeune att barn med Down’s syndrom hade en extra kromosom nr 21. Karl-Henrik flyttade då till Uppsala där professor Jan Arvid Böök vid Institutionen för Medicinsk Genetik etablerat ett laboratorium för cellodling och kromosomanalyser. År 1964 disputerade han på en avhandling med titeln ”A clinical and cytogenetical investigation of Down’s syndrome”.
År 1966 rekryterades han till barnkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala för att bygga upp en klinisk genetisk verksamhet vid barnkliniken. Han var en läkare uppskattad för sina kunskaper och sin omsorg om patienterna med ett personligt engagemang.
Karl-Henrik Gustavssons intresse för sambandet mellan det genetiska arvet och sjukdomar blev livslångt. Under tiden som professor i pediatrik i Umeå (1975-1981) studerade han familjer med ärftliga sjukdomar och 1981 återvände han till Akademiska sjukhuset som chef för den nystartade avdelningen för klinisk genetik.
KHG var en pionjär när fosterdiagnostiken startade i Sverige. Hans expertis och patientmaterial spelade en stor roll när den dna-baserade diagnostiken etablerades i ett mycket fruktbart samarbete mellan institutionen för medicinsk genetik och den klinisk genetiska avdelningen på Akademiska sjukhuset
Karl-Henrik var under hela sitt verksamma liv starkt engagerad i forskning och han publicerade mer än 300 vetenskapliga artiklar samt handledde ett flertal doktorander till disputation. Han bidrog starkt till att bygga upp den klinisk genetiska verksamheten inte bara i Uppsala utan i hela Sverige. Med sitt öppna sinne utgjorde han en viktig länk för överföring av nyvunnen kunskap i genetik till praktisk sjukvård.
Karl-Henrik var mycket öppen för nya idéer och hans vetenskapiga nyfikenhet sinade aldrig. Han var en hedersman i ordets alla bemärkelser - positiv, lyssnande och exceptionellt vänlig. Saknaden efter honom blir stor.