Figge tog studenten i Härnösand, doktorerade i medicin vid Uppsala universitet och var professor där 1962–1971 i histologi (cellbiologi). Till mångas häpnad sadlade han om från forskningen i Uppsala och återvände till sitt älskade Ångermanland där han blev distriktsläkare i Skog vid Höga kusten fram till pensioneringen. Han bosatte sig sedan med sin Jeanette i deras skolstad Härnösand.
Figge var något av en renässansmänniska med djupa och breda kunskaper och intressen. Förutom den medicinska forskningen och praktiken som andra kan berätta om var han författare (bland annat valar, vattenapor, människans ursprung och framfart), landstingspolitiker (mp), friluftsmänniska och skapare av Nordingrås första och roligaste sommarland där han var preses i Bäverorden. Bara för att nämna något.
Jag lärde känna Figge då han hade flyttat till Skog och då som friluftsmänniska. Min fru Stina kom i kontakt med honom redan i börja av 1960-talet i Uppsala då hon utbildade sig till laboratorieassistent vid Histologiska institutionen.
Om Sollefteå hade sin Gösta From med Skogsmulle så hade vi i Härnösand och Höga kusten vår Figge som friluftsinspiratör. Till hans största projekt hörde kyrkpaddlingen mellan tre kyrkor i Höga kusten; Skogs, Nora och Nordingrå. Han var också en av grundarna av Härnösands isentusiasters långfärdspolare, Hielp, tillsammans med gamla vännerna J O E Eriksson och Kristina Björholm.
Hielp började sin verksamhet före mobiler och e-post. Utlysningen av skridskoturer skedde med telefonlistor på fredagskvällarna. Detta med telefonlistor och personliga samtal passade Figge väl även om senare digitalisering gjorde kommunikationen mellan deltagarna effektivare. Figge var genuint intresserad av sina medmänniskor. Ett annat exempel på detta var i milspåret på skidor på Härnön. Där påbjöds åkning medsols men Figge åkte ofta motsols för att få chans att se och tala med bekanta som han mötte i spåret.
I Härnösand med omgivningar fanns på den tiden inte så många professorer och vi yngre kände nog stor respekt för den meriterade akademikern. Flera av oss kan dock vittna om att Figge aldrig red på några höga hästar på grund av sin akademiska bakgrund. Visst kunde han vara envis och påstridig men han såg oss och lyssnade på oss. Det är något som vi som kom närmare kontakt med honom känner stor tacksamhet för.
För vännerna