Omsorg är ett vackert ord i det svenska språket. Karin Söder förkroppsligade det ordet med hela sitt väsen: alltid uppmärksam när hon med omdömesgill entusiasm mötte kunder under sitt långa yrkesliv som anställd i flera av Uppsalas klädaffärer; ständigt förmögen att blicka förbi sig själv som mor, hustru, syster och vän.
Omsorgen var kraftfull, inget uttryck för självutplåning utan snarare en styrka med ett omfång som innefattade inte bara de närmaste utan alla människor med ett lidande eller en svårighet hon var snar att uppfatta.
Uppmärksamhet, inlevelse, ansvar – delar av en omsorg som aldrig blev mekanisk eller offervillig, utan alltid en självklar reaktion på det sinnena sög in.
Starka känslor färgade hennes liv och gav andras liv en puls genom sitt uttryck där bitterhet och avund aldrig fanns, i stället en värme vars leende till sist alltid bröt fram och värmde andras ansikten.
Hon träffade Eric som helt ung, fick hans efternamn när de förenades i ett sjuttioårigt äktenskap som förhöll sig mot tiden som jord till regn.
Nu är båda borta, nästan i samma andetag borta men hemma. Vi sörjer men i sorgen bor en glädje som ropar deras minne över världen och över oss i världen och vi ler.