Johan växte upp i Härnösand som nummer fyra i en barnaskara på sju, son till Eric Söderlind, borgmästare, och hans hustru Sylvia född Fridholm.
Vår truliga, charmiga bror Johan förlorade sin stora idol, pappa Eric, i den ömtåliga 15-årsåldern. Sin tillflykt fann han i musiken. Jazzbandet The Floor Creepers ägnades nog mer tid än studierna i ”Lärkan”, Härnösands Högre Allmänna Läroverk. Så småningom tog han i alla fall studenten och begav sig till Uppsala för vidare studier. Där hittade han samhörighet och gemenskap i Phontrattarne, studentorkestern på Norrlands nation. Han var också lycklig crooner i ett eget storband som turnerade runt om i landet, Pensacola Lighthouse Orchestra, och blev utnämnd till hedersmedborgare i Pensacola, Florida.
Johan trivdes bland glada musikanter. Men han arbetade också som lärare på olika platser i landet innan han med en fil kand i bland annat historia och statskunskap slutligen bosatte sig i Uppsala. Fram till pensioneringen var han anställd på skolförvaltningen, där han var en omvittnat god arbetskamrat. Redan då var han märkt av Parkinsons sjukdom. Trots den obönhörligt fortskridande sjukdomen höll han sin humor och sin medfödda omtänksamhet och empati levande intill slutet.
De många syskonbarnen avgudade vår kreativa bror. Hans lekfullhet och lust att dela med sig av sin musikantglädje under somrarna på släktgården i Hälsingland var smittande. Alla fick vara med i KEBAS International Orchestra under Johans inspirerande ledning. Under namnet Kusinkören gör den bejublade framträdanden vid betydelsefulla tilldragelser i släkten, som senast i sensomras när Magdalena gifte sig med Jens. Den smäktande kärleksballad som är paradnumret, framfördes då i varierande tonarter som en hyllning till såväl brudparet som särskilt upphovsmannen – deras morbror.
När Ninni kom in i hans liv fick vi systrar konkurrens. Lyckan blev fullständig, när först Magdalena, sedan Schepper föddes.
Johan var han döpt till, men i familjen kallade vi honom Nanne.
Nanne fattas oss.